Angelica Thelin
Nathan Söderblom föddes 1866 i Trönö prästgård utanför Söderhamn i Hälsingland.
År 1914 utnämndes Söderblom till Sveriges ärkebiskop. År 1925 anordnade Söderblom ett ekumeniskt möte, det första internationella kyrkomötet, med 37 länder representerade och sammanlagt 600 delegater som mötesdeltagare. I och med mötet öppnade Söderblom dörrar och byggde broar mellan de länder, som några år tidigare slagits i världskriget och detta hade stor betydelse för världsfreden. Det var för skapandet och framgången av mötet, 1925, Söderblom tilldelades Nobels Fredspris, 1930. År 1931 avled Söderblom.
Avsikten med studien var att försöka kartlägga Nathan Söderbloms förhållande till musiken, dels musikens roll i hans eget liv, dels hans inflytande över sin tids musikliv. Vilken inverkan hade barndomen på prästgården på hans framtida intresse för musik? Vilka instrument spelade Söderblom? Hur engagerade Söderblom sig kulturellt där han levde och verkade. Vilka kulturpersonligheter umgicks Söderblom med? Hur uppfattade omgivningen Söderblom som talare, sångare och musiker? Vilka frågor av musikalisk art var de viktigaste som Söderblom kom att arbeta med i sitt ämbete som ärkebiskop?
Uppsatsen är delvis en litteraturstudie, men bygger även på originaldokument. En målsättning med arbetet var att dokumentera och analysera Söderbloms musikaliska kvarlåtenskap. Så väl Statens Musikbibliotek som Uppsala Universitetsbibliotek kontaktades, men Söderbloms musik fanns inte i dess samlingar, med undantag för ett fåtal kompositioner på Uppsala Universitetsbibliotek. Genom kontakt med Handskrifts- och musikenheten på Uppsala Universitetsbibliotek påträffades originaldokument i form av brev, adresserade till Nathan Söderblom.
Söderblom lade stor vikt vid koralboksfrågan och var själv ordförande i Koralbokskommittén. Söderblom stred även för bevarandet av folkmusiken och den lokala folkliga kulturen.
För Söderblom var väckelsesångerna hemlandstoner och både hans far och mor var musikaliska och musicerade med barnen och såg till att de fick musikundervisning. Söderblom undervisades i piano, orgel och esskornett. Det ansågs välanständigt och bra att på ett amatörmässigt plan syssla med musik. Söderblom umgicks med flertalet stora konstnärer som bl.a. Hugo Alfvén, Emil Sjögren och Anders Zorn. Umgänget med konstnärsvännerna påverkade positivt Söderbloms estetiska medvetenhet.
Vännerna uppfattade Söderblom som en energisk person som hade ork att jobba dygnet runt, en trevlig värd som alltid såg och räckte till för sina gäster och en god talare som gjorde djupa intryck med sina fyndiga tal. Han uppfattades även som en god sångare och pianist som spelade verk av Bach, Beethoven och Paganini utan några hinder, en frisk fläkt vid vännernas middagar och musikaftnar, då han visade förståelse för och blev upprymd av vännernas musik och deras musicerande.
Söderblom komponerade musik och skrev texter till ett flertal verk, det mest kända är hans melodi till psalmen I denna ljuva sommartid, som från början skrevs för psalmen Lär mig, du skog, att vissna glad.
Handledare: Owe Ander
Annelie Daun Bladh
Poetry Slam är en rörelse som växt fram i Sverige under 90-talet och har sitt ursprung i USA. Det är en tävlingsform för poesi, där poeter framför sina egna dikter. Poetry slam-rörelsen har blivit mer och mer synlig och fångar upp ett intresse från, inte minst, unga människor. Det anses ibland, att dikt inte fångar en allmänhet på grund av sin svårtillgänglighet. Widegård ger uttryck åt detta i en recension i GP 081027 ”I det här landet finns ju en utbredd, närmast neu-rotisk, rädsla för allt som luktar poesi eller är udda och ansträngande på något sätt”. Poetry Slam verkar för en förändring av gamla traditioner (1900-talet) i poetisk gestalt-ning, uttryck och sammanhang. Såväl innehåll som gestaltning har betydelse vid poängbe-dömningen från en frivillig jury ur publiken. I ett historiskt perspektiv går det att göra en jämförelse med retorikens actio. I den litterära dikten (utgiven), kommer orden till oss i textbilden istället för muntligt och gestaltningen har inte samma självklara plats.
Genom studien undersöks det gestaltande framförandet, hur det tar sig uttryck i Poetry slam-sammanhang och vid diktläsning i mer traditionella sammanhang. Skillnader och likheter be-lyses i de olika sammanhangen. I viss mån söks också svaret om gestaltningen kan vara en bidragande faktor för ett underlättande av mottagandet av diktuppläsningen i mötet med en publik.
I undersökningen har använts tre metoder: observation, intervju och analys för att belysa oli-ka aspekter på gestaltning. Observation har genomförts av tre olika poesiläsningssituationer utifrån rollen som publik. I det sammanhanget är det främst interaktionen med publiken som undersöks och bygger på retorikens begrepp ethos, pathos och decorum. Intervjuer har genomförts med f.d. Poetry slam-poeten Olivia Bergdahl och den litteräre (ut-givne) poeten Kennet Klemets i syftet att undersöka attityder, generella drag av gestaltning och medvetenhet kring dessa. Analyser har gjorts av tre utvalda och upplästa dikter skrivna av olika poeter och avser de paralingvistiska elementen.
Resultatet visar att det finns en medvetenhet kring gestaltning inom Poetry Slam. Det mönster som trädde fram hos de framgångsrika poeterna följde oftast en dramaturgisk form. Utmär-kande drag i gestaltningen var bl.a. ett snabbt tempo, hög energi, underliggande puls och rytm som bröts av med kontraster. I den traditionella diktuppläsningen återfanns ett återhållet känsloutspel, genomgående lugna tempon, relativt långa pauser samt ett subtilt användande av dynamik och satsmelodi. Undersökningens resultat visar att poeter som har en avskalad gestaltning kan ha det som ett medvetet förhållningssätt, men det kan förmodligen också bero på en omedvetenhet. Genom Gelangs forskning inom retoriken ser man att variationen av energi och dynamik i exempelvis röst och gestik skapar förutsättningar för framföranden att upplevas som engage-rande och närvarande, vilket också denna studien visar.
Handledare: Owe Ander, Margareta Thalén
Tobias Malm
Ensemblespel är en alltmer dominerande form av musikundervisning på högstadiet. Gehörsorienterad musik lärs ut med hjälp av bl.a. olika typer av notation. Vilka syften tjänar notbilden i dessa sammanhang, hur används den och vad lär sig eleverna? Är notation ett metodiskt redskap, praktiskt hjälpmedel, gammal vana eller kanske ett hinder? Enligt forskning finns en brist på läromedel för ensemblespel i högstadiet. Ett förslag på vad ett sådant material skulle kunna heta är låtmallar och behovet av dessa och riktlinjer för hur de bör se ut, prövas i denna undersökning.
Syftet med denna studie var att belysa musiklärares syn på notation i ensemblespel på högstadiet och ur denna ta fram riktlinjer för hur sådan bör se ut.
Kvalitativa, öppna forskningsintervjuer genomfördes med fem olika musiklärare på högstadiet. Dessa fick även framställa ett notmaterial på en förutbestämd låt, vilket analyserades, resonerades kring och beskrevs vid intervjutillfället. Samtalen spelades in och transkriberades, omarbetades till meningskoncentrat och i viss mån narrativ i jagform. Resultatet analyserades, kategoriserades och tolkades till en helhetsbeskrivande text i enlighet med en fenomenografisk forskningsansats, samt till riktlinjer för hur en låtmall bör se ut.
Fyra olika kategorier av hur ensembleundervisning bedrivs identifieras ur studien. Bristen på läromedel härleds till att det inte finns ett tillräckligt stort behov av ett notmaterial i de vanligaste kategorierna av undervisning. Låtmallar är ett bra, pedagogiskt material som det främst finns ett behov av inom den kategori där eleverna har möjlighet till egen övning under lektionerna. Inom vilken kategori av ensemblespel en lärare undervisar, antas vara kopplat till resurser i form av tillgång till instrument och lokaler. Benämningen låtmall prövades och slogs fast gentemot resultatet, en ny definition gjordes och en punktlista för hur en sådan bör se ut togs fram.
Handledare: Maria Calissendorff