Johannes Karlsson (piano) studerar i musikpedagogprogrammets kandidatutbildning och Frida Bergman (tvärflöjt) i programmets tvååriga utbildning för musiker.
Vilka är ni och hur hamnade ni på SMI?
Johannes: Jag spelade cello när jag var liten men började spela piano i ett band som vuxen och tyckte det var jättekul. Sen halkade jag in på ett par folkhögskolor där jag upptäckte att jag ville fortsätta med musik på något vis. Fick då höra om SMI, och så hamnade jag här.
Frida: Jag kommer från en musikintresserad familj och började i kulturskolan väldigt tidigt, har hållit på med musik sedan dess. Jag har gått två olika kandidater, en i kammarmusik och en i klassisk musik. Pedagogiken har mer varit tänkt som en påbyggnad, men jag fick verkligen upp ögonen för det när jag vikarierade i kulturskolan tidigare. Det var verkligen givande. På ett sätt lär man sig också att coacha sig själv som musiker. Att lära ut till någon annan gör att man också utvecklas som musiker.
J: Jag jobbar 50 procent i kulturskolan nu, och pluggar deltid, det är kanon. Allt man lär sig här kan man dagen efter testa direkt. De två världarna lyfter varandra och det blir som att man är i en enda stor utvecklingsprocess. Att ha praktik parallellt med studierna är det bästa med hela utbildningen, att den är så verklighetsförankrad.
Är utbildningen så som ni förväntade er?
J: Jag tyckte man förstod av antagningsprovens utformning att det skulle bli väldigt brett. Förutom det egna instrumentet lär vi oss mycket om att leda grupper, använda rösten, spela teater, hålla föredrag, sjunga inför folk, spela i olika genrer – situationer som inte alltid känts bekväma, men som verkligen gjort att man känner sig mer bekväm i rollen att vara lärare. Jag tror att det har smittat av sig till min undervisning också. Att jag ser mig själv mer som en musiklärare än en pianolärare även i pianoundervisningen. Musiken är mer än bara att spela instrumentet – man använder rösten, sjunger och jobbar med uttryck – större perspektiv. Det tycker jag är inspirerande.
F: Jag ser det också som att jag nu får bredda mig som musiker. Tidigare har jag varit helt inriktad på flöjt, nu har jag även sång- och pianolektioner. Som flöjtist får jag också pröva på övriga träblåsinstrument, oboe, klarinett, saxofon... Det är jättebra, plötsligt ska man vikariera för en saxofonlärare eller leda en blåsorkester, då behöver man ha lite koll.
Hur är utbytet mellan er studenter?
F: Det är väldigt kul att möta människor som kommer från andra genrer. Vi möts i musiken och hör om varandras upplevelser och idéer. Kanske får man inspiration till sin egen undervisning.
J: Ja, det finns en stor sammanhållning och förståelse för allas olika profiler. Vi delar ändå samma mål men har kanske olika sätt att försöka nå dit och man kan alltid få tips och idéer från de som har en annan bakgrund eller jobbar på ett annat sätt än en själv.
F: Man får utmana sig också. Till exempel har vi sånglektioner och får lära oss att spela piano och kompa varandra inför alla. Det blir en utmaning, men samtidigt kändes det som ett säkert rum med alla de här människorna, för de stöttade bara och var så positiva allihopa.
J: Det har jag också tänkt på, att det är en extremt tillåtande atmosfär på SMI. Att man vågar riskera att göra bort sig, testa och märka att det går bra.
Varför ska man bli musikpedagog?
J: Det behövs bra pedagoger som kan öppna dörrar för nya generationer. Och som också har upptäckt att musik eller kultur i stort är så viktigt. Och det är så intressant dels med musik, dels med motivation och psykologi. Och problemlösningen – hur når jag fram till den här eleven? Och man får så mycket energi tillbaka efter en dag på jobbet. Även om öronen är trötta – känslan att jag nådde fram till den eleven, att en annan upptäckte det där och glädjen hos den tredje. Det är ett jättekul jobb.
F: Ja, det är ett väldigt viktigt och givande yrke.
Senast upppdaterad: 2025-01-30