logo

Intervju med en student på Musikpedagogprogrammet

Charlie Westre

Charlie Westre läser sitt tredje och sista år i musikpedagogprogrammets kandidatutbildning med inriktning slagverk.

Vem är du och hur hamnade du på SMI?

Jag har hållit på med musik hela livet, det har funnits musik i familjen så länge jag kan minnas. Och jag har dessutom alltid velat bli musiklärare. Jag tror det har med min kära far att göra som också är musiklärare. Och det är också genom honom som jag kom till just SMI, även han har gått här och rekommenderade skolan varmt.

Men innan jag sökte SMI körde jag hela det här stockholmsracet av folkhögskolor, Betel, RML och Kaggeholm.

Var har du din musikaliska hemvist?

Jag trivs ju bäst på små scener, där det är trångt och där det förmodligen spelas någon modern jazz. Där hör jag hemma och skiner mest skulle jag säga, i jazzsammanhang, men inte för traditionellt utan lite nyare tänk.

Varför ska man bli musikpedagog?

För det första för att det är kul, och det är också väldigt givande - att kunna bidra, se en elev utvecklas, eller ge inspiration och få en elev att tagga till. Sen lär jag mig ju också mycket på att lära ut, bara en sån sak.

Nu har du snart bara en termin kvar av din utbildning, vad skulle du säga har varit de största utmaningarna?

För mig är det nog två saker som har stuckit ut lite extra. Det ena är det akademiska helt enkelt, vilket kanske inte är så ovanligt. Det har absolut varit en utmaning, men det har varit kul också, det har varit en bra vägledning. Jag känner att jag har lärt mig mycket, men i början var jag ju livrädd. Och jag är fortfarande lite nervös för uppsatsen. Men jag tycker att det är en bra utmaning.

På samma sätt, för mig, har också slagverk varit en utmaning, för jag är ju trummis, trumset är mitt huvudinstrument och slagverk i övrigt blir ett slags biinstrument.

Vilket ju är ganska vanligt, de flesta som söker till slagverk på SMI är trummisar, i alla fall i kandidatprogrammet.

Ja, och lärarna är väldigt medvetna om det, de har en vision och vet vilka de tar in och vad de gör. Så det har inte varit jobbigt – bara en utmaning. Jag har ju fått spela de mest sjuka stycken. Och det funkar, deras pedagogik, att inte bara ta det lättaste hela tiden. För mig har det varit bra att ha lite eld i baken så att säga, utmanande men också roligt.

Vad tycker du om SMI som studiemiljö?

Otrolig. Jag har ju varit på en del andra musikhögskolor där jag har bekanta som går och redan när du kommer in genom dörrarna här så är det en helt annan vibe. SMI är nästan som en mysig liten folkis. Alla känner i princip alla, man kan allas namn och det är gosig stämning. Det finns gott om lokaler, man står nästan aldrig och tänker – jag har inte ett rum – det händer inte, om man inte behöver något jättespecifikt. Men det löser sig alltid.

Något annat du vill förmedla till den som funderar på att söka till SMI?

Man ska verkligen prova att besöka SMI, det är ju bara att ringa och fråga om det passar att komma och se sig omkring, kanske prata med någon. 50% av SMI är ju just själva miljön. Det är en så himla bra plats att vara på. Även om SMI ligger en bit utanför stan, så när man väl är här så är man väldigt nöjd.

Har du tänkt framåt, vad händer efter att du är klar med SMI i vår?

Jag har tänkt att jag ska söka vidare till någon sån här KPU-variant, påbyggnad till lärarexamen, det har ändå varit min plan från början. Och förhoppningsvis hitta nåt ställe att jobba på parallellt också. Sen är jag på en bra plats i livet, vet att jag kan öva trummor extremt bra, så också bara ta ett par år och jobba på att bli en så bra trummis jag kan bli. Satsa på trummorna – nu när jag har verktygen att göra det.

Senast upppdaterad: 2024-01-09