logo

Intervju med två studenter på Musikpedagogprogrammet

Student-intervjuer

Erik Steen, gitarr och Malin Sallstedt, sång, studerar båda i Musikpedagogprogrammet.

Vilka är ni?

E: Jag är flamencogitarrist och har livnärt mig på det sedan mitten av 80-talet. Men parallellt med att jobba som musiker har jag undervisat väldigt mycket. Det har alltid varit nåt slags trygghet i botten på musicerandet. Och de senaste 10–15 åren har jag liksom halkat in på ett bananskal att hålla på mer med annan musik än flamenco. Jag har undervisat mycket i ensemble och improvisation, pop- och jazzensembler, den typen av grejer. Och det har varit väldigt roligt och utvecklande.

M: Hur kom det sig att du började spela flamencogitarr?

E: Det var för att jag blev väldigt förtjust i det när jag precis hade slutat gymnasiet. Då tyckte jag att det där var ju skithäftigt, det där måste jag prova. Sen flyttade jag från Umeå till Stockholm och gick ett år på Birka folkhögskola. När jag precis börjat där blev jag tillfrågad att spela gitarr på danshögskolans flamencoundervisning. Eva Möller som är en legend inom flamencovärlden hade hört mig spela och hon rekommenderade mig. Sen jobbade jag på danshögskolan i nästan 30 år. Till att börja med var det ju mest att jag ackompanjerade eller spelade till dansen. Men vartefter blev jag också mer involverad i att undervisa studenterna, hur musiken, rytmiken fungerar.

M: Så det var där det började, första smakprovet på att undervisa?

E: Jo, och så fick jag ju samtidigt spela mycket. Och sen, parallellt med det där så har jag undervisat mycket, privatelever, studieförbund, clinics och workshops på musikhögskolor och folkhögskolor.

Nu på senare tid har det blivit så att jag jobbar mycket på gymnasiet, vilket jag var fullständigt skräckslagen för när dom frågade mig. Jag kan ju ingenting om sånt. Men sen behöver man bara komma in i klassrummet så, ja just det, det är klart, jaja, musik är ju bara musik.

M: Så du var en ung parvel när du kom ned till Stockholm?

E: Ja, direkt efter gymnasiet, och jag tänkte väl inte på nåt mer än att jag skulle försöka göra nåt med musik och så blev jag kvar här.

M: Musik har alltid varit en stor del av mitt liv men kanske att min väg hit är lite mer pretentiös eller formell, det rullade på. Det är roligt att jag nu är tillbaka i Huddinge, på SMI som ligger ett stenkast ifrån där jag är uppvuxen. I årskurs 6 började jag i musikklass, det var nog min räddning, det hade varit svårare för mig att passa in på en vanlig skola. Sen gick jag musikgymnasium på Rytmus, och efter gymnasiet var det folkhögskola som gällde. Jag hade ett starkt intresse och nördigheten i att vilja förstå musik och verkligen utvecklas och så. Först gick jag på Bollnäs folkhögskola, jazzlinjen. Det var superbra där. Men det som lätt händer i den där världen är att det dyker upp ganska mycket tankar om prestation och så. Det var väldigt prestigefullt att säga att man gått på vissa skolor och det satte en jätteprägel på mig som jag totalt åkte dit på. Jag sökte vidare och kom in på Skurup, vilket kändes otroligt stort. Jättebra skola för all del, men kanske inte rätt för mig, insåg jag när jag börjat där. Jag var med på alla lektioner, sjöng bebop, improviserade och gillade utmaningarna. Men drog mig mer och mer tillbaka, slutade öva, satt hemma och lyssnade på Joni Mitchell istället. Det var nåt som saknades, texterna, och den här prestigevärlden kändes bara jobbig.

E: Det kan verkligen knäcka en.

M: Men det fina i det var att jag då på mitt rum började skriva musik istället. Sen hamnade jag i Norge, läste in en bachelor i musikvetenskap, där i Trondheim blandar de in väldigt mycket praktiskt, arrangering, spel och instrumentundervisning. Låtskrivandet tog fart på en sommarkurs i New York, då visste jag att det är songwriting som är min grej. Det hände massor med min röst också, tekniskt, allt blev naturligare, lättare. Så det är det där att man ska hitta det som är rätt för en.

E: Man kan ju prata om att hitta sin egen röst på många sätt.

M: Ja, men i all den här prestigevärlden tänkte jag mest på min egen prestation och glömde att det finns andra möjligheter. Vid ett tillfälle blev jag hux flux inkastad att vikariera och kände att det här var rätt. Jag vill verkligen undervisa och jag vill utbilda mig i det även om jag redan har en massa utbildning.

Ni kommer ju båda till SMI på olika vägar men med mycket i bagaget. Vad tycker ni att utbildningen här har att tillföra? Var finns utmaningarna?

M: Jag är så glad för är alla pedagogiska verktyg. Och jag började undervisa lite direkt när jag startade på SMI. Lite ”learning by doing” och ”while doing”. Varje vecka får vi nån övning eller pratar om nånting som jag kan använda direkt. Och det här med vad man ska göra först, förövningar jobbar vi mycket med i alla sammanhang. Så jag känner att jag blir mer och mer pedagog.

E: Ja, bryta ned i små beståndsdelar. En låt som egentligen är för svår för en elev eller en grupp, kan man nästan alltid gör en superenkel version av så känner eleven att ”jag spelar ju den låten”. Nästan som ett fusk, bara för att komma igång och spela. Då blir ju folk i allmänhet peppade att fortsätta. Jag tycker att jag kan ta mig an rena nybörjare på ett mycket bättre sätt nu. Inte så att det inte funkat tidigare men nu ser jag hur det hänger ihop, har kanske inte tänkt hela vägen fullt ut förr.

Sen blir jag också utmanad att göra sånt som är obekvämt, som att sjunga och spela piano som är nytt för mig. Men bara det att man utsätter sig för det man inte är van vid gör ju att ingen situation i ett klassrum blir särskilt jobbig sen.

M: Och ju mer trygg man blir, om man har fått prova och utsatts för en massa olika saker så kan man sätta sig in i hur det är för våra egna elever.

E: Upplägget med olika ämnen som korsbefruktar varandra, som sång och piano till exempel är också bra. Att man jobbar parallellt med olika ämnen som genererar bra grejer för varandra. Här har man hela tiden ett mål att det ska sitta ihop med något annat. Och då blir det verklighet på en gång.

M: Allt det praktiska som vi gör kommer man verkligen att kunna använda direkt, och hela tiden.

Vad skulle ni råda någon som funderar på att söka en musikpedagogisk utbildning?

E: Om man är intresserad av musikpedagogik, så är det här man ska vara.

M: Vi får ju arbeta mycket med vårt eget instrument, men det är inte det som är grejen här. Om man känner att man bara vill spela koncentrerat så kanske man ska göra det först. Då kommer man att få ut mycket mer av den här utbildningen. Och det spelar ingen roll om man har gått musikhögskola, folkhögskola eller som du Erik, spelat och skaffat sig erfarenheter på andra sätt.

E: Men eftersom jag inte har några högskolepoäng tidigare så får jag ju den grunden här. Och jag vill ju ha papper också för att kunna söka vidare till KPU, för att kunna ta lärarexamen så småningom.

M: Det är många av oss som vill läsa KPU sen.

E: Så har man dörren öppen för att kunna jobba inom gymnasieskolan också.

M: Men det här är en toppenskola. Så sök!