Vårdrelaterade infektioner i Kriminalvården

Många smittor som är vårdrelaterade smittor sprids även inom kriminalvården. Enligt kriminalvårdens årsrapport från 2007 missbrukar drygt 70 % droger och/eller alkohol, 15 % har hepatit B markörer, 35 % har hepatit C och 5 % är hivpositiva, ett okänt antal personer är bärare av latent tuberkulos.

Utsikt från bostadsrum vid säkerhetsenheten på Kumla. Foto: Niclas Sandberg Intravenöst missbruk är den vanligaste smittvägen för hepatit C. Inom Kriminalvården pågår ett omfattande och framgångsrikt arbete med olika missbruksprogram. Inom häkten erbjuds klienter med missbruksproblem att testas för hepatit B-, C- och hiv-smitta. Dessutom erbjuds vaccination mot hepatit B samt individuellt behandlingsprogram vid missbruksproblematik. Behandlingsprogrammen följs upp även inom anstalterna, och idag är flertalet anstalter helt drogfria på grund av omfattande kontrollmetoder och rehabiliteringsinsatser, som Kriminalvården påbörjat under 2004.

Inom Kriminalvårdens anstalter, häkten och i frivård har cirka 10 000 klienter mer eller mindre uttalade problem med narkotika. Under 2008 testades drygt 3 000 av dessa för hepatit B, C och hiv. Markörer för hepatit B påvisades hos 561 (19 %), cirka 5 % av dessa hade en aktiv hepatit B infektion. 766 (25 %) visades vara hepatit C positiva, varav 200 som inte tidigare hade identifierats och troligtvis saknade kännedom om att de var smittade. Det finns därför ett stort mörkertal beträffande såväl hepatit B- som hepatit C- och hiv-smittade inom Kriminalvården. Detta gäller även för tuberkulos (TB) där sent upptäckt smittsam sjukdom har lett till spriding till medklienter och personal. En stor del av de smittade känner inte till sin smitta. Det finns således en uttalad risk för såväl blod– som luftburen smitta mellan klienter och om än i mindre grad mellan klienter och vårdpersonal.

Smittspårning kan begränsa smittor

Smittskyddsinstitutet (SMI) kommer under 2010 informera vårdansvariga inom Kriminalvården om vilka möjligheter som står till buds för att undersöka eventuell smittspridning inom anstalter eller häkten. SMI kommer även informera om de möjligheter vi kan erbjuda för att säkerställa smittotillfället vid en incident, som kan medföra blodsmitta. Därvid undersöks blodprov från den som smittats och från den förmodade smittkällan. Vid misstänkt spridning kan molekylärepidemiologisk kartläggning visa om isolerade stammar är relaterade. Smittämnets arvsmassa jämförs och om de smittade har samma virus- eller bakteriestam styrker detta smittsambandet eller att de eventuellt har gemensam smittkälla.

Tema vårdrelaterade smittor

• Artiklar
• Smittor i samhället
  • Förskolan
  • Kriminalvården
  • Äldrevården
• Fokusområden
• Fakta