Myndighetssamarbete ska minska mörkertal

Genom svensk kriminalvård passerar de allra flesta intravenösa missbrukare, den största riskgruppen när det gäller blodsmittor. Det är därför helt logiskt att Smittskyddsinstitutet nu samarbetar med Kriminalvården och Rättsmedicinalverket för att öka prevention och vaccination.

Av cirka 7 000–8 000 intagna inom Kriminalvårdens (KV) anstalter, häkten och frivård beräknas cirka 70 procent ha någon form av missbruk. Intravenöst missbruk (iv-missbruk) är en vanlig smittväg för blodsmittor. I den så kallade Baslinjestudien – gjord i Stockholm mellan juli 2007 och augusti 2008 med syfte att undersöka förekomst av hepatit A, B, C samt hiv bland iv-missbrukare – framkom att över 80 procent av studiens 720 aktiva missbrukare varit häktade en eller flera gånger.

KV spelar med andra ord en viktig roll i preventionsarbetet mot blodsmittor. Mycket preventivt arbete görs också inom kriminalvården som i dagsläget erbjuder alla intagna testning för hepatit B, C och hiv, samt vaccinering mot hepatit B.
Med ambitionen att ytterligare lyfta medvetenheten om dessa blodsmittor samt informera om vilken kunskap Smittskyddsinstitutet (SMI) kan erbjuda i detta arbete, har SMI inlett ett samarbete med KV och Rättsmedicinalverket (RMV). Bland annat kommer SMI att informera personalen på dessa myndigheter om dessa typer av smittor samt visa hur SMI kan hjälpa till att fastställa smittotillfälle och smittsamband vid exempelvis en stickskada eller annan kontakt med blod från smittad person.

Hepatit B- och C-infektioner ger ofta inga symtom. Det betyder att det sannolikt finns ett stort mörkertal smittade med hepatit B och C bland iv-missbrukare – det vill säga personer som inte är medvetna om sin infektion och därmed kan föra smittan vidare utan att veta om det. För att få kännedom om sin hepatitstatus krävs ju att man låter sig provtas.

Av de prover som togs inom kriminalvården 2008 var 561/3009 (19 procent) positiva för hepatit B, 766/3063 (25 procent) positiva för hepatit C, och 25/3214 (1 procent) positiva för hiv. Endast cirka en tredjedel av de intagna 2008 lät dock testa sig. Att en majoritet låter bli beror delvis på att kriminalvårdens sjukvård ibland har svårigheter att nå ut med erbjudandet om testning och vaccination till alla, särskilt till intagna som bara är intagna en kortare period.

År 2008 mottog till exempel 1218 personer en första hepatit B-vaccindos inom kriminalvården, varav 86 procent mottog en andra dos och 57 procent en tredje dos. Alltså fullföljde endast något över hälften sitt vaccinationsschema. Detta trots att man inom kriminalvården använder sig av ett snabbvaccinationsschema som tar två månader att genomföra istället för de sex månader som det vanligtvis tar. Sannolikt beror detta på svårigheter att hinna fullfölja vaccineringsschemat innan den häktade släpps i avvaktan på eventuell rättegång.

Om rättegången leder till en dom som verkställs inom kriminalvården kan vaccineringen fullföljas under påföljden. Av de klienter som påbörjat vaccinering i häktet och sedan försatts i frihet vet man inte hur många som fullföljer sitt vaccineringsschema.

Utbrotten fortsätter

Ändå är det just inom kriminalvården som chanserna är störst att nå riskgruppen intravenösa missbrukare med information och åtgärder. Under början av 2000-talet pågick utbrott av hepatit B bland intravenösa missbrukare med en topp av antal rapporterade fall under 2003. Vikten av vaccination till riskgrupper blev tydlig. 2005 togs därför vaccinrekommendationer fram enligt vilka intagna på fängelser och missbrukare utgör två riskgrupper som bör erbjudas vaccin. Smittspridning och utbrott förekommer dock fortfarande. Till exempel rapporterades 2009 om en ökad förekomst av akut hepatit B hos intravenösa missbrukare i Göteborg, med nio fall anmälda från mitten av november 2009 till och med januari 2010.

Denna typ av utbrott kan förstås även spridas vidare till icke missbrukare via sexuell kontakt.

Den fortsatta smittspridningen bland missbrukare ute i samhället visar på svårigheterna att nå denna grupp med vaccinationserbjudande. Det är avgörande att KV fortsätter att göra sitt yttersta för att nå så många klienter med missbruksbakgrund som möjligt. Fler måste låta testa sig och fullfölja sin vaccinering.

Vem smittar och när

SMI kan hjälpa till att spåra blodburna smittor. Från inskickade blodprov renas virusets specifika arvsmassa fram. Med hjälp av DNA-sekvensering kan sekvenser från olika patientprov sedan analyseras och jämföras på detaljnivå för att se om stammar är identiska eller hur mycket de skiljer sig från varandra.
Detta är en nödvändighet för att säkerställa smittotillfälle och smittsamband vid exempelvis en stickskada eller annan kontakt med blod från smittad person.
Molekylär typning gör det möjligt att övervaka vilka hepatitstammar som cirkulerar i olika grupper, att styrka smittsamband och att ge rätt behandling – och den som smittats i sin yrkesutövning kan på så sätt lättare få sin skada klassificerad som yrkessmitta. Det är även viktigt att snabbt kunna identifiera och förhindra att vaccin- och antiviralresistenta stammar sprids.

Referenser:
Sven Britton, Kristina Hillgren, Karl Marosi, Kamalesh Sarkar, Stig Elofsson. Baslinjestudie om blodburen smitta bland injektionsnarkomaner i Stockholms län 1 juli 2007 – 31 augusti 2008. 2009. Karolinska Institutet, Institutionen för medicin och Maria Beroendecentrum AB Smittskyddsenheten, Infektionsklinikerna vid Karolinska Universitetssjukhuset, Socialmedicinska häktesprojektet, Beroendecentrum Stockholm samt Akutkliniken Södersjukhuset

Text: Frida Hansdotter och Josefine Ederth

Tema vårdrelaterade smittor

• Artiklar
• Smittor i samhället
• Fokusområden
• Fakta