Statistik för entamoeba histolytica (amöbainfektion)
Infektion med Entamoeba histolytica är enligt smittskyddslagen en anmälningspliktig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och till Smittskyddsinstitutet (SMI). Infektion med E. histolytica är en smittspåringspliktig sjukdom.
E. dispar skall således inte anmälas enligt smittskyddslagen. Vid inhemsk smitta utreds möjliga smittkällor, t.ex. vatten och grönsaker bevattnade med avloppsvatten. Vid misstanke om inhemsk vatten- eller livsmedelsburen smitta skall miljökontoret eller motsvarande i kommunen kontaktas.
2004 ändrades smittskyddslagen. Istället för ”amöbainfektion” blev enbart Entamöba histolytica en anmälningspliktig sjukdom och inte längre Entamöba dispar. Ändringarna i anmälningsförfarandet innebär att det senaste årets siffror knappast är jämförbara med tidigare års.
Statistiken uppdateras den 8:e i varje månad med en månads fördröjning.2007
Under 2007 rapporterades totalt 321 fall av Entamoeba histolytica. Den största delen av dessa var sannolikt Entamoeba dispar. En stor del av anmälningarna baseras nämligen på mikroskopisk påvisning av morfologiskt oskiljaktiga E. histolytica/E. dispar-cystor i feces.
Species-differentiering med PCR av morfologiskt diagnostiserade fall utförs vid SMI sedan april 2001 och har visat att mindre än 10 % av de diagnostiserade fallen är ”äkta” E. histolytica. Metoder för species-differentiering saknas på de laboratorier där primärdiagnostiken bedrivs, vilket medför en kraftig överrapportering av E. histolytica. År 2007 påvisades vid SMI E. dispar-DNA i fecesprov från 122 patienter medan enbart 8 patienter hade E. histolytica-DNA i feces.
Under 2007 rapporterades för första gången sedan differentiering av E. histolytica och E. dispar började utföras vid SMI 2 fall av trolig inhemsk ”äkta” E. histolytica-infektion. Båda hade PCR-verifierade cystor av E. histolytica i feces. Det första fallet hade troligen smittats av sin sambo, som varit i Thailand, och hos vilken ej typade entamöbacystor påvisats i feces. Hur det andra fallet smittades är oklart då ingen familjemedlem var smittad. Personen hade endast rest till Danmark och Tyskland.
Avsaknaden av enkla metoder för differentiering av Entamoeba-species är ett stort problem. De metoder som finns beskrivna idag har antingen för låg känslighet (ELISA-kit för antigendetektion) eller är för arbetskrävande (PCR) för att finnas uppsatta på alla laboratorier som utför diagnostik av intestinala parasiter. I väntan på en monoklonal antikropp som specifikt identifierar E. histolytica-cystor kan vi bara uppmana att sända in prov till SMI för species-differentiering med PCR.