Mikrobiologisk diagnostik: Kostnaden ska delas rättvist
Johan Carlson En välutvecklad mikrobiologisk diagnostik är något av basen för ett gott smittskyddsarbete. Under flera decennier bokstavligen exploderade de diagnostiska möjligheterna och i dag kan diagnostiken av mikrober – såväl bakterier som virus – drivas mycket långt. Ja, faktiskt mycket längre än vad lagstiftaren kunnat föreställa sig. Det finns därför en tydlig diskrepans mellan vad som är möjligt när det gäller mikrobiologisk smittspårning och vad lagen lägger i samma begrepp.
Med molekylär typning kan man ofta bekräfta eller vederlägga de uppgifter en smittad person lämnat avseende möjliga smittvägar. Man hittar också sannolika samband mellan olika individer, även om det i dagsläget är oklart om sådan biologisk information kan användas fullt ut i smittspårningsarbetet.
En annan konsekvens av den alltmer förfinade diagnostiken är att kostnaderna har skjutit i höjden. Det sannolikt största hindret för att kunna vidareutveckla molekylär typning av mikrober är den oklara ansvars- och kostnadsfördelningen mellan hälso- och sjukvårdens och smittskyddets aktörer. Att vårdgivaren (landsting/regioner) ansvarar för den diagnostik som krävs för att den enskilda patienten ska få vård och behandling är okontroversiellt. Att staten – i form av Smittskyddsinstitutet (SMI) – svarar för nationella sammanställningar och analyser av det epidemiologiska läget är också helt klart.
Men däremellan finns en enorm gråzon som måste hanteras – via lagstiftning eller, kanske ännu hellre, via uppgörelser mellan inblandade parter.
Det hävdas till exempel ibland att allt som inte är att räkna som vård och behandling, som molekylär typning i epidemiologiskt syfte, är statens ansvar.
Det är inte korrekt.
Man bortser i ett sådant resonemang från landstingens ansvar för prevention och än tydligare ansvar för smittskyddsarbetet. Å andra sidan är det knappast rimligt att landstingen ska ta ett odelat ansvar för att bedriva en fördjupad diagnostik av mer ovanliga sjukdomar där man först vid nationella – och i vissa fall europeiska – sammanställningar kan bedöma smittskyddsläget.
För att svenskt smittskydd ska kunna utvecklas ytterligare är det alltså hög tid att reglera ansvars- och kostnadsfrågorna. Smittskyddsutredningen gav tyvärr inget riktigt stöd för en sådan reglering. SMI pekade i sitt remissvar på nödvändigheten av att frågan får en snar lösning. Vår förhoppning står nu till att regeringen i den kommande propositionen om översyn av myndigheterna inom smittskyddsområdet ska föra frågan närmare sin lösning.
Det krävs en hel del fotarbete innan man kan komma till en uppgörelse om ansvar och kostnader för den avancerade mikrobiologiska diagnostiken. Snart sagt varje mikrob har sin egen problematik och området måste kartläggas i större detalj innan man kan komma till avslut. Det är dock hög tid att påbörja detta arbete.
Fortsatt status quo betyder att det svenska smittskyddsarbetet riskerar att hamna på efterkälken.
Johan Carlson,
Generaldirektör för Smittskyddsinstitutet
Uppdaterad 2010-02-17 10:53