Drastisk pandemiberedskap
Ett sätt att hantera en pandemi är att göra livet i övrigt hemskare än sjukdomen. Det ska vara så jäkligt att sjukdomssymtomen tvärtom hägrar för en prövad undersåte. Inget för dagens morallära, men man vet ju aldrig vad framtiden bär med sig.
Allting är relativt, det är ett av politikens basfakta. Man måste inte alltid kunna påverka själva grundfrågan, det går att istället mixtra med till synes helt frikopplade problem – och ändå nå fram till ungefär vad man ville. (”Ungefär” är ett annat politiskt nyttoord.)
En vilt stormande infektion till exempel, det ska fan till att hantera. Å andra sidan är det förstås uteslutet att erkänna sin maktlöshet. Och för all del – man gör ju så gott man kan.
Men begränsningarna svider. När media hamrar på med den ena löpsedeln värre än den andra, sitter säkert åtskilliga myndighetschefer och önskar sig en Harry Potter-stav att skifta mediefokus med, ”ja, men titta där istället!”.
Magins värld förblir dock ouppnåelig. Vi är dessutom alldeles för civiliserade.
Bild: Arja Kajermo
Barnförbjudet
I spåren av romarrikets fall löste sig pandemiberedskapen automatiskt. Folk mäktade helt enkelt inte med någon riktig rädsla. En epidemi, ärligt talat, Gud va’ ointressant. Det fanns så mycket annat att ta upp vid köksbordet under de mörka århundradena.
Biskopen Gregorius av Tours (ca 538–594 e.Kr.) skrev ”Frankernas historia”, en ovärderlig källa om sin tids män och kvinnor, men också grymt underhållande. Texten beskriver de ytterst våldsamma strider som pågick i Gallien om det maktvakuum som det söndervittrade imperiet lämnat. Den nya religionen – kristendomen – var fortfarande otydlig, väldigt bokstavlig och hade inte fullt ut lyckats ersätta de hedniska sociala normer och moraliska uppfattningar som gått förlorade. Resultatet tycks ett slags limbo, där varje ny kungakrets försöker tolka bibelspråk och dimmiga hederskodexar lite vartefter.
Det är rena splatterfilmen.
Barn, kvinnor och åldringar – även nära släktingar eller framför allt just de – spetsas, halshuggs och torteras, stryps och bränns och halshuggs igen för säkerhets skull. Allt piffas upp med en sexuell aptit som hör hemma under mer modern beteendeforskning.
Särskilt vaken håller man sig vid läsningen av drottningarna Brunhild och Fredegund och deras utomordentligt empatilösa uppgörelser.
Sjukdomspaus
Mitt i detta flöde av illdåd ser sig Gregorius av Tours ändå föranledd att infoga några rader om en pågående epidemi. I en tid då plågsamma sjukdomar grasserade non stop, måste den här ha varit ganska allvarlig för att erövra nyhetsplats. Gregorius beskriver hursomhelst en svår och mycket smittsam farsot som härjar över hela landet. Symtomen listas med hög feber, våldsam smärta i njurar, huvud och nacke som känns tunga och att spyorna växlar mellan gult och grönt. Smittan sätter fart i augusti och de första som dör är de små barnen.
Gregorius summerar fromt med att ”Gud ger och Gud tar”, sedan skyndar han vidare i sin petimätriga brottskatalog.
Det är omöjligt att säga vilken sjukdom det rörde sig om, eller om det var flera som klumpats ihop. Vi kan bara spekulera. Att den drabbade både barn och vuxna talar för att den var ganska ny eftersom vuxna inte var immuna, och att barn drabbas hårdare än vuxna är ovanligt. Av stor smittsamhet och stor spridning kan man gissa på en virussjukdom. Att den började under sommaren kan peka på en insektsburen sjukdom. Att njurarna pekas ut behöver man inte ta bokstavligt, med den tidens anatomiska kunskaper kunde det lika gärna betyda allmänt magont. Kanske var det flera samtidiga sjukdomar som man inte kunde skilja på, malaria, eller någon slags pest – eller en för oss okänd sjukdom.
Ett mänskligt helgon
I vilket fall kände troligen också frankerna att allt var relativt. Döden kom i så många skepnader att det knappt var lönt att skilja dem åt. Dagsproblematik fick det mesta av uppmärksamheten. Gregorius själv, som inte var någon duvunge utan en synnerligen mäktig man, hade fullt upp med att ducka för de merovingiska kungarna. Det är i själva verket beundransvärt att han alls fann tid att ägna sig åt skrivande, även om han ju är en av huvudpersonerna i sin egen bok. Som sådan framstår han dessutom som småaktig och lömsk. Något som gör att man kommer nära honom på något märkligt, mänskligt sätt. Och som världen ser ut kan ingen förvånas över att Gregorius så småningom helgonförklarades. Han firas 17 november.
Tack till smittskyddsläkare Rickard Eitrem.