Sjukdomsinformation om tuberkulos (TBC)

Tuberkulos är en av de mest spridda infektionssjukdomarna i världen och man räknar med att en tredjedel av jordens befolkning är bärare av tuberkulosbakterien. Varje år insjuknar minst nio miljoner människor i aktiv tuberkulos och cirka två miljoner dör. Flest sjukdomsfall och dödsfall inträffar i Afrika och Asien.

Globalt är tuberkulos en sjukdom som främst drabbar yngre vuxna, men även barn och äldre insjuknar. I Sverige har vi sedan många decennier sett en minskning av tuberkulosen. Denna har nu planat ut, och de senaste åren har det anmälts cirka 500 fall/år, flest bland vår utrikesfödda befolkning.

De flesta nya fall av tuberkulos i den svenskfödda befolkningen gäller personer över 65 år, varav de flesta smittats i Sverige under början och mitten av 1900-talet. Det är viktigt att komma ihåg att det fortfarande sker en inhemsk smittspridning, både bland barn och vuxna, främst i den utrikes födda befolkningen.

Sjukdomen har under senare år fått förnyad aktualitet genom:

• kopplingen till hiv/aids-sjukdomen, som ökar mottagligheten och därmed bidrar till en ökad spridningsrisk,
• uppkomst och spridning av bakteriestammar som är resistenta mot tuberkulosläkemedel.

Den ökande spridningen av både hiv och sk. multiresistent tuberkulos har ytterligare försämrat en allvarlig situation i många länder i bl.a. Östeuropa och Centralasien.

Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning

Tuberkulos orsakas av bakterierna inom Mycobacterium tuberculosis komplexet, inklusive M. bovis. Dessa växer mycket långsamt men är i gengäld också mycket långlivade och kan under gynnsamma omständigheter överleva i åratal. I människokroppen kan den förekomma latent under personens hela livstid. Beroende på sina färgningsegenskaper och utseende i mikroskop benämns bakterierna ofta för ”syrafasta stavar”.

Bakterierna är motståndskraftiga mot kyla och intorkning men känsliga för värme, t.ex. vid pasteurisering, samt för alkoholbaserade desinfektionsmedel.

Tuberkulos är en luftburen smitta som sprids genom upphostningarna från en patient med tuberkulos i främst lungorna men ibland även i struphuvudet (larynx). De fall där man i mikroskop kan se bakterierna direkt i upphostningarna är de mest smittsamma.

Många smittas i barn- och ungdomsåren och smittrisken är störst vid nära och upprepad kontakt inomhus, t.ex. inom hushållet.
Småbarn är nästan aldrig smittsamma.

Inkubationstiden vid tuberkulos är svår att definiera. Från smittotillfället dröjer det i regel flera veckor till månader innan personen får en primärinfektion med omslag i tuberkulinreaktionen (PPD). Risken att utveckla tuberkulos är störst under de första två åren efter smitta men kvarstår under hela livet.

Symtom, diagnostik och behandling

Bland smittade individer med normalt immunförsvar utvecklar cirka en av tio sjukdom, i de flesta fall inom två till fem år efter smittotillfället. Vanligaste lokalisationen av tuberkulos är lungorna men de flesta organ kan drabbas, t.ex. lymfkörtlar, skelett och tarm.

Riskfaktorer för att utveckla tuberkulossjukdom är nedsatt immunförsvar t.ex. hivinfektion eller läkemedel som nedsätter immunförsvaret, diabetes, låg eller hög ålder. Hos dessa patientgrupper finns ökad risk för snabb utveckling av allvarlig sjukdom. Särskilt små barn som varit utsatta för tuberkulossmitta bör undersökas utan dröjsmål pga att det finns en risk för hjärnhinneinflammation, som kan vara livshotande. Hos personer med kraftigt nedsatt immunförsvar (t.ex. vid obehandlad hivinfektion) som utsätts för tuberkulossmitta finns risk för snabb och allvarlig sjukdomsutveckling. Dessa personer reaktiverar också lättare en latent (vilande) infektion.

Klassiska allmänsymtom vid tuberkulos är feber, nattsvett, avmagring och trötthet. För lungtuberkulos är långvarig hosta mer än tre veckor typisk med eller utan upphostningar av slem och ibland blod.

Diagnosen lungtuberkulos kan ofta ställas utifrån patientens sjukhistoria samt röntgenbild. För att säkerställa diagnosen vid alla former av tuberkulos utförs bakteriologisk diagnostik (mikroskopi, PCR och odling). Odling är känsligast men odlingssvar kan ta flera veckor.

Fynd av tuberkelbakterier vid mikroskopi/PCR och/eller odling av patientens upphostningsprov innebär smittrisk.

En starkt positiv tuberkulinreaktion (PPD) kan inge misstanke om en aktiv tuberkulos. Numera finns även immunologiska metoder (IGRA – Inteferon gamma release assay) för att mäta det cellulära immunsvaret efter exposition av tuberkelbakterier. Med detta test kan man vid positiv PPD-reaktion skilja mellan latent infektion och vaccination.

Behandlingen inleds i regel med fyra läkemedel, som efter två månader vanligen reduceras till två preparat. I allmänhet behöver man bara vara sjukskriven under en kortare period. För att infektionen ska läka ut är det viktigt att hela behandlingskuren på minst sex månader fullföljs. Om bakteriestammen har en nedsatt känslighet för något antibiotikum kan behandlingstiden bli betydligt längre. Vid fullföljd behandling är risken för återinsjuknande mycket liten. Att behandlingen fullföljs enligt ordination är också mycket viktigt för att motverka resistensutveckling.

Allmänt förebyggande åtgärder

Genom BCG-vaccination har man kunnat skydda småbarn mot allvarlig tuberkulos. Skyddet mot lungtuberkulos hos vuxna är mer tveksamt.

Sedan mitten på 1970-talet utförs BCG-vaccination inte längre rutinmässigt på BB. Vaccination erbjuds numera i Sverige bara till särskilda s.k. riskgrupper. Det gäller i första hand invandrarfamiljer från länder med hög tuberkulosförekomst samt barn med planerad längre vistelse i sådant land. Dessutom erbjuds vaccination till vissa yrkesgrupper med ökad risk att utsättas för tuberkulossmitta, t.ex. inom hälso- och sjukvården.

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

Tuberkulos klassas enligt smittskyddslagen som allmänfarlig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget samt till Smittskyddsinstitutet (SMI). Tuberkulos är en smittspårningspliktig sjukdom. Snabbt påvisande av sjukdom, inklusive de resistenta formerna, är viktigt för korrekt handläggning och effektiv smittspårning. Vid tuberkulos utförs alltid en så kallad miljöundersökning. Detta innebär att patientens familj och eventuellt andra närkontakter kallas för undersökning, som ofta innebär tuberkulinprövning och lungröntgen.

Kommentar

Mykobakteriella infektioner förekommer även hos djur, men olika djurarter är olika mottagliga för infektion. Den "humana" arten, M. tuberculosis, kan också infektera andra däggdjur, t.ex. apor, elefant, hund och katt. Nötboskapens tuberkulos, så kallad bovin tuberkulos, kan överföras mellan människa och flera andra däggdjur, det vill säga att det är en zoonos (en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa).

Tuberkulos hos hägnad hjort, orsakad av M. bovis, var under 1990-talet ett problem. I början av 2000-talet diagnostiserades tuberkulos hos elefanter i några djurparker i Sverige. Smittan introducerades sannolikt av djur som infekterats före införsel till landet. Djurparkerna förklarades fria från smitta efter omfattande smittspårning och sanering.

Om smitta bland djur kan misstänkas ska veterinär underrättas. Tuberkulos hos djur omfattas av epizootilagen.

Antalet historiska kulturpersonligheter som dött av tuberkulos är mycket stort. Här kan endast som exempel nämnas Molière, Chopin, Keats, Watteaux, Harriet Löwenhielm och Edith Södergran.