Sjukdomsinformation om snäckfeber

Andra benämningar: schistosomiasis, bilharzios

Schistosoma haematobium, ägg Snäckfeber, schistosomiasis (efter orsakande inälvsmask) eller bilharzios (efter maskens "upptäckare", tysken Bilharz) är ett av mänsklighetens stora gissel och ett typexempel på sjukdomar, vars utbredning präglas av människans levnadsmönster. Över hela världen beräknas över 200 miljoner människor vara infekterade.

Orsakande organism, smittvägar och smittspridning

De parasiter som orsakar snäckfebern tillhör släktet Schistosoma och är flundremaskar, s.k. trematoder. Maskarnas larver kan invadera hud och slemhinnor och föras vidare i blodcirkulationen, och de sedermera utvecklade vuxna maskarna lägger sina ägg i blodet. Äggen hamnar sedan i olika organ, beroende på i vilka blodkärl maskarna lever.

När äggen, via människans urin eller avföring, kommer ut i naturliga vattendrag kläcks de, och ett första larvstadium, miracidierna, infekterar vissa sötvattenssnäckor. Efter utveckling i snäckan frisätts ett andra larvstadium, cerkarierna, som kan tränga in i huden på människor som är i kontakt med vattnet.

Människan smittas vid kontakt med cerkarieinnehållande sötvatten. Några sekunders kontakt, t.ex. som stänk på huden kan vara tillräckligt. Äggen utsöndras med urin (S. haematobium) eller avföring (S. mansoni, S. japonicum och S. mekongi), och smittspridningen kan fortsätta.

Den uppbyggnad av bevattningsanläggningar och dammar för kraftverk, som skett i många utvecklingsländer, har kraftigt bidragit till den globala spridningen av sjukdomen. Dessa anläggningar gynnar nämligen tillväxten av snäckorna.

Inkubationstiden till de första symtomen (klådan) anges vid primärinfektion vara 2–6 veckor. Hos tidigare exponerade kan symtomen efter en ny exposition komma redan efter 1–4 dygn.

Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik

När cerkarierna passerar huden kan viss klåda uppstå, men oftast går detta symtomlöst förbi. När larverna förs vidare med blodcirkulationen kan olika allergiska symtom uppträda.

Det är dock först när de fullt utvecklade maskarna producerat sina ägg och dessa hamnat i vävnaderna, som de väsentliga symtomen uppträder. Äggen ger där, i vävnaderna, upphov till en inflammatorisk reaktion, som med tiden och särskilt vid hög mask- och äggbelastning, kan orsaka ärrbildningar och påverka funktionen hos flera inre organ.

S. hematobium-äggen hamnar främst i urinblåsan, och pga. kronisk inflammation finns risk för försvårat urinavflöde, njurinflammation och cancer. S. mansoni-, S. japonicum och S. mekongi-äggen hamnar i tarmväggen och i gallgångarna och kan därigenom orsaka diverse tarmproblem och t.o.m. skrumplever. De vuxna maskarna kan effektivt dödas med läkemedel. Behandlingen måste sättas in i tid för att inte obotliga skador skall hinna uppstå.

Diagnosen ställs genom att man påvisar de karakteristiska äggen i urinen eller avföringen och genom antikroppspåvisning mot parasiten i patientens blod.

Allmänt förebyggande åtgärder

God toalett- och latrinhygien samt snäckbekämpning är allmänt förebyggande. En tropikresenär skall undvika att bada eller att dricka direkt av vatten från bäckar, floder, sjöar etc.

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

Sjukdomen är inte anmälningspliktig, och några smittskyddsåtgärder är inte motiverade vid konstaterade fall.

Kommentarer

På våra breddgrader kan andra schistosomaarter med liknande livscykel hos badande personer orsaka s.k. badklåda. Se information om badklåda i länksamlingen till höger.