Sjukdomsinformation om loppor, löss och vägglöss

Loppor
Löss
Människolöss
Huvudlöss
Kropps- eller klädlöss
Flatlöss
Vägglöss

Loppor

Loppor är en form av vinglösa insekter och det finns minst 2 000 arter och underarter. Vuxna loppor är två till tre millimeter långa och många arter har kraftiga bakben vilket gör att de kan hoppa långt.

Loppor är blodsugande parasiter som i regel lever på däggdjur; en mindre andel lever dock på fåglar. Lopporna kan ibland hoppa mellan olika djurarter och de kan därmed överföra infektioner från en djurart till en annan. Exempelvis överger lopporna ett döende eller dött värddjur, vilket haft stor påverkan vad gäller spridningen av pest inte minst under digerdöden på 1300-talet då lopporna övergav svartråttor.

Människoloppan (Pulex irritans) trivs där det är fuktigt och smutsigt, vilket gör att den numera är sällsynt i Sverige tack vare våra rena och torra bostäder. Den är dock fortfarande vanligt förekommande i många andra delar av världen.
Lopporna kan sprida olika sjukdomar, till exempel pest och tyfus. Infekterade loppor utsöndrar smittämnet med sin avföring och en loppbiten person kan sedan gnida in smittan i loppbettet när man kliar sig.

Diagnostik och behandling

Diagnos ställs genom fynd av loppor.

Eftersom loppor inte lever på människor utan i omgivningen bekämpas lopporna genom sanering av miljön.

Löss

Lössen är blodsugande däggdjursparasiter. Två arter förekommer på människan – människolöss (Pediculus humanus) samt flatlöss (Pthirus pubis).
Löss saknar vingar och har kraftiga extremiteter med enkla klor. De förflyttar sig långsamt och sitter vanligtvis fastklamrade i värddjurets hårbeklädnad. Löss håller sig, till skillnad från lopporna, till ett och samma värddjur och anpassar sig till värddjurets kroppstemperatur. Om de avlägsnas från värddjuret har de små möjligheter att överleva.

Människolöss

Människolöss förekommer i två olika underarter – huvudlöss (Pediculus humanus capitis) respektive kropps- eller klädlöss (Pediculus humanus humanus). Utseendemässigt är de två underarterna mycket snarlika. Den vuxna honan är tre till fyra millimeter lång medan hanen är något mindre.

Huvudlöss

Huvudlöss orsakar mycket oro och uppståndelse, särskilt på förskolor och i skolor. Huvudlöss sprider inte någon infektionssjukdom.

Hur smittar huvudlöss?

En huvudlus är två till fyra millimeter lång, smutsgul och nästan genomskinlig. Den har tre par kloliknande ben som används för att klättra på hårstråna. Den biter hål på huden och suger blod någon gång per dag. En huvudlus lever ungefär en månad. Varje hona lägger under denna tid 200–300 millimeterstora ägg, så kallade gnetter, som sitter fast vid hårstråna nära hårbotten. Efter cirka en vecka kläcks de till nya löss. Huvudlöss trivs bara på människan och de sprids nästan enbart genom direkt kontakt hår mot hår; en lus utanför hårbotten lever högst ett dygn. Det är dock inte uteslutet att kammar och hårborstar som använts de senaste timmarna av någon med löss kan överföra smitta. Det är dock mycket ovanligt med spridning via kuddar, huvudbonader eller annat som kan tänkas komma i beröring med håret.

Det kan ta flera dagar, ibland veckor, mellan smittillfället och den tidpunkt när löss och gnetter upptäcks i hårbotten. Om man aktivt letar efter löss är de dock i regel lätta att påvisa.

Symtom och komplikationer

Det är vanligt med klåda i hårbotten och rivskador kan orsaka eksemliknande förändringar, särskilt i nacken. Många får dock inga symtom alls vilket därmed ökar risken för spridning. Om någon i familjen drabbas är det viktigt att granska hårbotten på alla medlemmar av hushållet.

Diagnostik och behandling

Diagnos ställs genom fynd av löss eller gnetter.
Flera medel för behandling mot löss förekommer på marknaden. Dessa medel kan inhandlas receptfritt på apotek.

Om någon i en familj eller barngrupp har huvudlöss måste övriga personer i närheten noggrant kammas med luskam och undersöka håret i minst tio dagar. Alla som har angripits bör behandlas samtidigt för att undvika återinfektion.

Förebyggande åtgärder

Den bästa förebyggande åtgärden är kunskap om löss och deras spridningssätt samt uppmärksamhet på problemet. Medvetenhet om att alla kan drabbas liksom öppenhet att tala om eventuella lusproblem underlättar effektiv bekämpning.

Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott

Enstaka fall av löss bör alltid föranleda en misstanke om att fler smittats och personer i den smittades omgivning bör undersökas. Det är alltid klokt att varsko skolsköterskan om något skolbarn får löss.

Om flera fall förekommer på ett daghem eller i en skola kan en gemensam kampanj behövas.

Kropps- eller klädlöss

Kropps- eller klädlusen finns över hela världen, även om den numera är ovanlig i Europa och ses framförallt hos personer med bristfällig hygien som går i samma kläder under lång tid. Lössen lever i kläderna och kittar fast sina ägg framför allt i sömmarna. När de ska suga blod kryper de ut på huden.

Kroppslusen är en mycket betydelsefull sjukdomsspridare och har förknippats med bland annat fläcktyfus, skyttegravsfeber och lusburen återfallsfeber.

Flatlöss

Flatlusen finns över hela världen och är inte helt ovanlig i Sverige. Den är rundare i formen än människolusen och påminner om små krabbor i utseendet. Såväl de aktiva lössen som äggen förekommer endast på kroppens behårade partier.
Flatlöss föredrar grova hårstrån och ses därför sällan på små barn. Mest förekommer de på hår kring könsorganen men även i armhålor, i skägg, på ögonbryn och ögonfransar samt andra behårade partier. Flatlössen sprids från person till person nästan enbart genom sexuellt umgänge.

Flatlöss sprider inte någon infektionssjukdom.

Diagnostik och behandling

Diagnos ställs genom fynd av löss.

Flera medel för behandling mot löss förekommer på marknaden. Dessa medel kan inhandlas receptfritt på apotek.

Vägglöss

Vägglusen (Cimex) är egentligen ingen lus utan en typ av skinnbagge. Efter att ha varit i stort sett utrotad i Nord- och Västeuropa har den på senare år åter blivit vanligare. Detta tros bero på ett ökat resande till områden där den är vanlig, eftersom vägglusen kan följa med hem från resan som fripassagerare i bagaget.
Vägglöss lever bland annat bakom lösa tapeter, tavlor och möbler samt i springor och skrevor i väggar, golv eller sängar. Alla vägglöss lever uteslutande av blod. De är aktiva huvudsakligen nattetid och kan suga blod varje natt. De kan även tåla långvarig svält.

Vägglöss sprider inte någon infektionssjukdom.