SMI-dag om Clostridium difficile

Infektion orsakad av tarmbakterien Clostridium difficile (CDI) har orsakat ökad uppmärksamhet inom vården i Sverige liksom i stora delar av världen under senare år. Internationella siffror talar för ett ökande antal fall i såväl Nordamerika som Europa. Utöver detta finns rapporter om en förändrad epidemiologi samt spridning av särskilt aggressiva typer, framför allt en typ kallad 027/NAP1. Under 2007 diagnostiserades 8 276 fall med Clostridium difficile-infektion i Sverige, vilket indikerar en kraftig ökning jämfört med tidigare mättillfällen.

På grund av den förändrade epidemiologin kring CDI anordnades en SMI-dag i Örebro den 15 januari 2009 under ledning av Karin Tegmark-Wisell, läkare vid Smittskyddsinstitutet (SMI) och Torbjörn Norén, läkare vid Örebro Universitetssjukhus. Torbjörn Norén inledde med att beskriva läget i världen. Förutom typ 027/NAP1, som har etablerat sig i Nordamerika och 16 europeiska länder, är typerna 106, 001, 046, 017 och 078 associerade med utbrott i Europa. Risken för en fortsatt ökad incidens är hög på grund av ett frekvent användande av bredspektrum-antibiotika och en tilltagande riskgrupp.

Andrej Weintrab, professor vid Karolinska Institutet, gjorde en översikt om diagnostiska metoder och poängterade att odling är viktigt för den epidemiologiska typningen. Förutom de väl etablerade ELISA- och celltestmetodikerna som lider av brister i känslighet och snabbhet finns numera också PCR-metodik för snabb och säker diagnostik.

Regional skillnad av smittspridning

Thomas Åkerlund, mikrobiolog vid SMI, gjorde en sammanfattning av svenska epidemiologiska studier och redovisade en nyligen utförd studie i Sverige. Av nästan 600 isolat som samlades in under första halvåret 2008, identifierades endast ett fall av typ 017/NAP1. Däremot uppvisades en klar regional skillnad vilket kan indikera att det finns lokal smittspridning av andra typer. Därefter pratade överläkare Bo Svenungsson, Smittskyddsenheten i Stockholm, om riskfaktorer för CDI och om effekten av ändrat bruk av antibiotika (antibiotikainterventioner) för att reducera antalet fall av CDI . Traditionella riskfaktorer kan grovt indelas i fyra grupper:

Hög ålder, nedsatt immunitet, underliggande sjukdomar.
Långvarig sjukhusvård, kontamination av miljö och personalens händer.
Rubbning av tarmfloran framför allt på grund av antibiotika.
Mikrobiella faktorer: är exempelvis typ 027/NAP1 mer spridningsbenägen?

Flertalet studier har visat att antibiotikainterventioner är en effektiv åtgärd för att minska antalet fall. Bland annat har restriktivitet med användning av klindamycin under ett års tid på två amerikanska sjukhus minskade infektionsfrekvensen med 60 – 75 procent hos de intagna. På motsvarande sätt kunde återhållsamhet med cefalosporiner minska antalet fall av CDI med 50-60 procent.

Basala hygienrutiner är viktigt

Överläkare Olle Aspevall, Karolinska Universitetssjukhuset, talade om vårdhygieniska interventioner. Utbildning av personal, isolering/eget rum, basala hygienrutiner, rengöring och desinfektion av rum och medicinsk utrustning var alla signifikanta förbättringsåtgärder för en minskad smittspridning av C. difficile.

Viveka Båverud, veterinär vid Statens Veterinärmedicinska anstalt, tog upp frågan huruvida C. difficile kan vara en zoonos, det vill säga en infektion med spridning mellan djur och människa. Flertalet studier har påvisat samma typer C. difficile hos människa och djur och några har också påvisat C. difficile i livsmedel av nöt och gris.

Frivillig övervakning i SmiNet

Under ledning av Johan Struwe, överläkare vid SMI, avslutades dagen med en allmän diskussion och framtida övervakning. Bland annat framkom att frivillighetsövervakning via SMInet och punktprevalensstudier är möjliga vägar. SMI har bjudit in landets laboratorier att delta i en övervakningsstudie under 2009 där alla C. difficile-isolat skickas för typning under en vecka på våren och en vecka på hösten (se även temaårets projektplaner).